Ledningen för
resterna av Högerpartiet skrev nyligen ett tiopunktsprogram om hur de vill
förbättra sjukvården på DN debatt. Det är i sig fascinerande att man lägger något
som (en utomstående tänker sig att) de vill ska spridas bakom betalvägg, men
inte dummare än hur vissa politiker för en valkampanj på svenska och en annan
på ett annat språk, man kan lova allt åt alla utan att någon behöver se en säga
emot sig själv. Hur som helst har man identifierat ett antal problem med den
svenska sjukvården. Inte en minut för tidigt.
Vi får veta att
köerna växer, att den nära primärvården är för dåligt utbyggd i relation till
sjukhusen och att det finns skillnader i vårdens kvalitet och tillgång till
läkemedel, trots allas rätt till jämlik vård. Man passar även föga förvånande
på att ge några kängor till vänstern och dunka sig själva i ryggen. Vi får veta
att ”sjukvården ska organiseras på ett sätt som främjar kvalitet, effektivitet,
tillgänglighet och jämlikhet” och att valfrihet bland en mångfald av vårdgivare
är en avgörande pusselbit.
Den sista
meningen är svår att inte hålla med om. Det är därför inte utan viss förvåning
jag läser att Moderaterna vill uppnå detta genom att utreda huruvida sjukvården
ska förstatligas. Jag har för länge sedan slutat hysa några illusioner om att partiet
skulle ha vare sig principer eller ryggrad, men det här var lite magstarkt till
och med för mig. Behovet av sjukvård är inget som kan bestämmas från
Helgeandsholmen, utan det avgör patienterna. Att avgöra var det behövs en hur
stor vårdcentral i Ångermanland är ingen lätt uppgift för det lokala
landstinget idag men en ännu omöjligare uppgift ju mer man centraliserar
beslutsfattandet. Bäst vore såklart att låta marknaden avgöra. Vad är människor
villiga att betala för att få vård där de bor i stället för att köra några
timmar? Lönar det sig? Kan man hitta någon som är villig att arbeta på orten
mot den ersättning man kan få in? Är vård, tillgänglighet och bemötande bra
kanske patienterna kan tänkas vilja betala mer och vi kan få fram vårdcentraler
med en lyckad affärsmodell. Det blir dock betydligt svårare att komma dit ju
mer myndigheterna stör marknaden.
Förstatligandets
förespråkare pekar på att nuvarande system är ojämlikt. Man får olika vård inom
olika tid beroende på var i landet man bor. Nu vet jag inte om man ska förvänta
sig samma tid till akuten om man bosätter sig i en lappby fem mil från närmaste
väg som om man är granne med ett universitetssjukhus men det är klart det kan
bli så. Det finns också vissa landsting som står för nyare, dyrare och bättre
läkemedel än andra eller subventionerar ingrepp som man låter folk betala
privat på andra orter. Det är klart det är tråkigt för den patient som känner
att den hade oturen att bo på fel plats. Dock finns det betydligt större chans
att man hittar en rimlig balans mellan skattesatser och tjänsteutbud om denna
fråga utforskas i 20 olika landsting än att staten bestämmer vad som ska gälla
för alla och att den som inte gillar det får lämna landet. Eller tänk om man
kunde välja mellan ett antal konkurrensutsatta försäkringsbolag och deras olika
paket till ett pris man var nöjd med och inte behövde flytta alls?
Ett annat
sinistert argument för sjukvård med en enda huvudman är att sjuksköterskor i
dagsläget röstar med fötterna när krav och kompensation inte passar dem. Om
staten är arbetsgivaren från Kiruna till Karlskrona kan man säga ”flytta vart
du vill men du får samma lön”. Detta kan kortsiktigt kännas skönt, men kan på
medellång sikt få sköterskor att flytta utomlands och på lång sikt göra att
ingen vill utbilda sig till yrket.
”Ingen ska
behöva köa för att få vård”, får vi läsa. Det finns inget särskilt speciellt
med tjänsten sjukvård. Man kan till och med jämföra den med varor. Jag har
aldrig fått köa mer än några minuter för att handla mat i Sverige och vill jag
köpa en bil kan man välja och vraka. I förstatligandets Sovjet var det inte
ovanligt att man ställde sig i en kö utan att veta vad man köade för och det
kunde krävas många års väntan för att få köpa en Lada. Många väntar flera år i
kö för en offentligfinansierad gråstarrsoperation som går på några minuter
eller på att deras barn som inte kan andas ordentligt när det sover ska få
operera halsmandlarna. Vill vi ha mer offentlig planekonomisk styrning eller
låta vården styras av behoven och förutsättningarna, själva verkligheten?
Om Moderaterna
verkligen vill föra svensk sjukvård i en mer marknadsliberal och frihetlig
riktning, borde de istället ifrågasätta den statliga styrning som sker idag och
ge regionerna ytterligare handlingsutrymme att diversifiera sig och
specialisera sig på den vård som just deras innevånare vill prioritera. De
borde ifrågasätta rimligheten i socialistiska floskler såsom ”allas rätt till
lika vård” och inte stämma in i vänsterkören med tron om att rikspolitiker
bättre löser vårdens grava problem än den fria marknaden.