Några nedtonade aspekter av Läkemedelsverkets senaste rapport om otillåten läkemedelsförsäljning

För en dryg vecka sedan släppte Läkemedelsverket (LMV) rapporten Utländska läkemedel i butik – en fältstudie. Samtidigt skickas det ut ett pressmeddelande som sammanfattar de delar av rapporten som ger sken av att detta är oroande och att Läkemedelsverket därför behövs. Givetvis utelämnas allt som visar att kontrollerna inte gav några särskilda skäl till oro.

Precis som all annan propaganda bör Läkemedelsverkets pressmeddelanden alltid granskas med stor skepsis. För inte alltför länge sedan bestämde LMV att försäljning av paracetamol i tablettform inte skulle tillåtas utanför apotek för att minska antalet förgiftningar i självskadesyfte efter en ”bedömning” som inte baserades på några faktiska bevis för att denna åtgärd skulle ha någon effekt.

Bakgrunden till att fältstudien överhuvudtaget genomförs är att kommuninspektörer upprepade gånger har kontaktat LMV då de varit osäkra på om en viss produkt, som påträffats i en butik, omfattas av Läkemedelslagen. Genom dessa frågor har man fått kännedom om att det säljs läkemedel utan tillstånd i ”specialbutiker för utländska livsmedel” i Malmö och Stockholm.

Vad som är otillåtet att sälja utan tillstånd i Sverige handlar inte bara om substansen, utan även om språket på bipacksedeln och att just den produkten registrerats i Sverige. Enligt Läkemedelsverket är detta viktigt för att man ska kunna förstå vad det är man stoppar i sig.

Kommuninspektörernas frågor blir grunden för LMV:s urval av butiker. Man väljer att titta på Malmö och Stockholmsregionen då tipsen gäller dessa orter. De butiker som myndigheten fått rapportering om är med i urvalet, totalt sex stycken. Då antalet inspektionsdagar var begränsat valde de medvetet ut butiker där sannolikheten för försäljning var som störst.

Man bad miljöförvaltningen på respektive ort att föreslå lämpliga butiker efter att ha förklarat projektets syfte, med andra ord att välja ut butiker med hög sannolikhet för olaglig försäljning. I Stockholm besöktes åtta av de 16 butiker myndigheten fått förslag om. Där valde man ut butiker med polska, kinesiska och thailändska varor efter att utfallen varit störst från dessa butiker under de tidigare kontrollerna i Malmö och Uppsala. I rapporten kallar LMV sina besök för ”stickprov” och i pressmeddelandet sammanfattar LMV sitt medvetet icke-representativa urval såhär: Efter att Läkemedelsverket fått rapporter om försäljning av läkemedel som inte är godkända i Sverige i specialbutiker för utländska livsmedel, så valde verket att besöka ett urval av butiker tre svenska städer. Man väljer att utelämna att urvalet inte på några sätt är tänkt att vara representativt.

I pressmeddelandet går följande att läsa om fynden:

"Totalt identifierades 150 olika läkemedel utan tillstånd att säljas, 133 av dessa hade polsk text. Läkemedlen med polsk text var till exempel nässprayer, värktabletter och allergitabletter. Några av läkemedlen var narkotikaklassade och några var antibiotika."

Det identifierades alltså 150 olika läkemedel (de flesta olika varianter eller doser av samma läkemedel). I rapporten framgår att det framför allt är läkemedel som motsvarar de som säljs receptfritt i Sverige. Även om de flesta drar slutsatsen att nässprayer, värktabletter och allergitabletter troligen innebär receptfria läkemedel är det lite konstigt att LMV väljer att inte lyfta fram detta mycket positiva fynd. Det innebär att det som säljs på dessa butiker inte skiljer sig mycket från det som går att köpa på ICA eller receptfritt på apotek. Myndigheten uppmärksammar också olaglig försäljning av krämer, gel och liniment i asiatiska butiker samt sennatéer som verkar populära oavsett butikens varuetnicitet. 

”Några” är ett passande ord för att få lite att låta som mer än vad det är, något som LMV verkar väl medvetna om. På en enda butik hittades narkotikaklassade preparat, totalt sex stycken, varav fem var hostmediciner som innehöll dextrometorfan och ett var ett preparat som kombinerar paracetamol 500 mg med kodein 8 mg (i Sverige finns receptbelagd motsvarighet fast med 30 mg kodein per tablett). Tre preparat var antibiotika men det framgår inte om dessa såldes i samma butik eller tre olika.

I rapporten förklarar Läkemedelsverket att butiksägarna ofta berättar att deras kunder efterfrågat läkemedel från exempelvis Polen. Det är alltså ett konsumentbehov som dessa entreprenörer försöker tillfredsställa. Med stor sannolikhet är det polacker eller personer med polskt ursprung som känner sig mer bekväma med de läkemedel de känner till och med bipacksedel på det språk de behärskar bäst. Istället vill LMV att samtliga bipacksedlar på läkemedel i Sverige ska ha svensk text. Detta är till för att konsumenten, för sin egen säkerhet, vet vad denne stoppar i sig. 

Det är rimligt att veta vad man stoppar i sig men svårare att förstå varför Läkemedelsverket vill att endast svensktalande människor ska ha tillgång till säker medicinering i Sverige. Samtidigt borde det inte överhuvudtaget vara upp till LMV att bestämma vad vi får stoppa i våra kroppar, det borde rimligen individen själv bestämma. Myndigheten skriver att handlare ofta frågar hur de kan göra för att få sina läkemedel godkända i Sverige och det stycket avslutas med meningen ”I praktiken är det inte lönsamt eller ens möjligt för en återförsäljare att genomföra”. LMV förtydligar även: ”Läkemedel är dock varor där lagstiftning och inte kundens preferenser styr vad som får säljas, och det finns goda anledningar till det”. Anledningarna beskrivs dock inte i rapporten.

En, ur frihetlig synvinkel, positiv aspekt av rapporten som myndigheten inte heller tar upp i pressmeddelandet är att de bedömer att denna otillåtna försäljning är omfattande, finns på många orter runt om i landet och är mycket svårkontrollerad frö LMV. Importen kan göras relativt enkelt utan tullkontroller från EU-länder, bland annat genom beställningar på nätet. Från asiatiska länder har man ofta lyckats ta med sig läkemedel hem efter resor.

Inte heller har LMV valt att polisanmäla de butiker som brutit mot läkemedelslagen, de har fått tillsägelser och kan få betala vite om de inte följer reglerna i fortsättningen. Vid fynd av otillåten läkemedelsförsäljning uppmanas tjänstemän att informera om reglerna då LMV bedömt att regelbrott beror på bristande kunskap snarare än uppsåtligt. Endast butiken med narkotikaklassade preparat har polisanmälts. 

Det är med andra ord relativt låg risk att syssla med denna verksamhet och den finns i en specialbutik för utländska livsmedel nära dig. Ring era polska, kinesiska och thailändska vänner för att få hjälp med översättningen av bipacksedeln. Ut och handla! Hjälp dessa frihetliga entreprenörer att göra lite extra vinst för att kunna betala vitet den dagen, om den kommer, då Läkemedelsverket besöker!

Punktskatter och den heliga folkhälsan

I helgen blossade debatten om sockerskatt upp igen när Göran Greider blottade sin bristande självdisciplin och kritiserade Gabriel Wikström för att vara för passiv. Olikt andelen överviktiga verkar fetmaprevalensen öka och den moderna syndabocken är, beroende på hur hipp man vill vara, antingen sockerarter eller kolhydrater i allmänhet, inte fett som förra seklet. Många har liksom Greider och Wikström fått för sig att det här är ett problem, inte bara för drabbade individer utan hela samhället, varför staten måste lägga sig i vad folk stoppar i sina munnar.

Tanken är logisk för den som accepterat några generationers social ingenjörskonst. Man bygger upp ett skattefinansierat sjukvårdssystem, ser att vissa förbrukar mer vård än andra och försöker sedan patcha en del i taget tills systemet blir perfekt. Skatt på cigaretter, alkohol, bilar och bränsle. Yttrandefrihetsinskränkningar och skattefinansierade reklamkampanjer för att minska försäljningen av vissa varor. Polisinsatser mot den oundvikliga konsekvensen smuggling. Sockerskatt, föreslår Greider. Ska man även beskatta riskfyllda aktiviteter som cykling, ridning och utförsåkning? Hur väger man nyttan mot skadan?

Absurda, svåra frågor vi lyckligtvis inte behöver besvara. Det finns ett sätt att låta alkohol, rökning, sockerintag och alla potentiellt riskfyllda aktiviteter till fullo stå för sina egna kostnader och det är att sluta erbjuda något så onaturligt som skattefinansierad, centralplanerad sjukvård. Lämna rökarna och alkoholkonsumenterna ifred och låt dem själva reglera sitt beteende efter risken för sjukdom och förväntad kostnad för diagnostik och behandling. Den fete som vill gå ned i vikt och kan spara de i runda slängar 70 000 kr en gastric bypass-operation kostar (och den långt högre kostnaden för eventuella komplikationer) genom kost och motion får en egen morot när hela kostnaden synliggörs.

Fördelarna är fler än så. Utan den kvävande offentliga sektorn skulle vi kraftigt minska pågående brain drain av läkare och sjuksköterskor till mindre dysfunktionella länder. Marknadsmässiga löner skulle ge bättre tillgänglighet, färre stängda vårdplatser och avsevärt kortare väntetider. Kraftigt sänkt landstingsskatt på arbete skulle göra det mer attraktivt för läkarna att ta ut sin kompledighet i lön i stället för tid och bara där kunna öka bemanningen upp till 50 %. Patienter skulle mottas med öppna armar var de än sökte i stället för att hänvisas till sitt eget landsting eller vårdcentralen där de är listade. Vi skulle slippa dagens system där man på många håll inom den offentliga vården av förment etiska skäl opererar in underlägsna implantat för att ingen ska få möjlighet att själv betala mellanskillnaden till en bättre produkt. Behandlingen skulle inte längre avgöras av vilka läkemedel landstinget har upphandlat utan vad du eller ditt försäkringsbolag vill och kan stå för, varför vi till slut skulle få vård på lika villkor. Lösningen är inte mer centralplanering, utan som alltid mindre.