torsdag 15 juni 2017

Den nyttiga samhällskollapsen


Läkartidningen rapporterar om Sveriges kommuner och landstings statistik över vårdplatssituationen i landet. Sedan man 2008 började redovisa statistiken har Sveriges ”sjukvård i världsklass” slagit rekord år efter år. Antalet vårdplatser är nere på 18 823 i hela landet, 1,88 per 1000 invånare och antal överbeläggningar per 100 vårdplatser är uppe på 3,4.  


De som hörde mig tala på Freedomfest 2016 kommer kanske ihåg diagrammet nedan (källa) och kan alltså glädjas över att Sverige blivit ännu mer extremt sedan dess och tagit över Chiles andraplats från botten.

Detta under en period med lågt oljepris, svag norsk krona, sannolikt minskad utflyttning till Norge och viss svensk personal återvänder till och med från grannlandet. Om det vänder kan utvecklingen gå ännu snabbare. 
Det är inte den enda lätt oroande ögonblicksbilden. Antalet människor med minst 10 mil till närmaste BB nästan fördubblats till 75 000 personer sedan år 2000. Akademiska hyr neonatalplatser i Åbo för att man inte lyckas rekrytera sjuksköterskor. Både Ystad och Danderyd öppnar vårdavdelningar utan sjuksköterskor.


Den mest uppenbara förklaringen är att landstingen inte kan eller vill erbjuda sjuksköterskor både attraktiv lön och attraktiva arbetsvillkor. Lönen är absolut enklast att ändra i sammanhanget om man faktiskt skulle försöka, men arbetsmiljön är redan nu katastrofal och blir bara sämre ju färre sjuksköterskor och därmed vårdplatser vi har. En profession som gör mycket gott har börjat skämmas. Sköterskorna som bokar tider på vårdcentralen får slut på läkartider sju minuter efter att patienterna börjat ringa. De man vill erbjuda vård får man be vänta eller hänvisa till akuten om det inte går att utesluta något farligt. Väl på akuten står en knappt examinerad läkare i telefon med en trött och överarbetad bakjour. Båda vet att patienten är så sjuk att han borde läggas in, men att alla avdelningar redan är överbelagda och natten ännu är ung. De förklarar för patienten att det kommer att gå bra. Att de måste komma tillbaka om det blir värre. Patientens fru berättar att hon knappt klarar att hjälpa honom ur sängen i vanliga fall och undrar hur det här ska gå, men har doktorn sagt att han inte behöver ligga på sjukhus ska det väl gå. De flesta gånger går det bra. Andra inte.



Få sjuksköterskor ger outhärdlig arbetsmiljö. Det i sin tur ger ännu färre sjuksköterskor. Minskningen är inte linjär. Blir situationen ännu sämre kommer personalflykten accelerera. Den offentliga vården kan kollapsa om det blir tillräckligt outhärdligt att jobba inom den. Det är inte en slump att regeringen vill förmånsbeskatta privata sjukvårdsförsäkringar och låter Ilmar Reepalu av alla människor utreda frågan om vinster i välfärden. Att göra andra sjukvårdslösningar dyrare är såklart ännu ett hinder, medan vinstbegränsning ger hopp om privat sjukvård på riktigt, oberoende av offentliga subventioner. 


Även om man skulle göra den offentliga sjukvården till en acceptabel arbetsplats igen kvarstår problemet med att marknadsmekanismerna är satta ur spel. Målstyrning efter valfläsk och ersättningsmodeller utan koppling till verkligheten kommer att ge felprioriteringar, ineffektivitet och problem även i framtiden. Inga stordriftsfördelar eller arbetskraftsinvandrare kommer att rädda vården. Den offentliga vården är dödsdömd. Dra inte ut på lidandet.



Sluta gnäll. Fly landstingen. Ta med kollegorna. Starta er egen klinik och jobba utan politikernas detaljstyrning. Sluta ge planekonomin bröstkompressioner, utan bedriv den sjukvård ni vill bedriva och patienterna vill få.