Punktskatter och den heliga folkhälsan

I helgen blossade debatten om sockerskatt upp igen när Göran Greider blottade sin bristande självdisciplin och kritiserade Gabriel Wikström för att vara för passiv. Olikt andelen överviktiga verkar fetmaprevalensen öka och den moderna syndabocken är, beroende på hur hipp man vill vara, antingen sockerarter eller kolhydrater i allmänhet, inte fett som förra seklet. Många har liksom Greider och Wikström fått för sig att det här är ett problem, inte bara för drabbade individer utan hela samhället, varför staten måste lägga sig i vad folk stoppar i sina munnar.

Tanken är logisk för den som accepterat några generationers social ingenjörskonst. Man bygger upp ett skattefinansierat sjukvårdssystem, ser att vissa förbrukar mer vård än andra och försöker sedan patcha en del i taget tills systemet blir perfekt. Skatt på cigaretter, alkohol, bilar och bränsle. Yttrandefrihetsinskränkningar och skattefinansierade reklamkampanjer för att minska försäljningen av vissa varor. Polisinsatser mot den oundvikliga konsekvensen smuggling. Sockerskatt, föreslår Greider. Ska man även beskatta riskfyllda aktiviteter som cykling, ridning och utförsåkning? Hur väger man nyttan mot skadan?

Absurda, svåra frågor vi lyckligtvis inte behöver besvara. Det finns ett sätt att låta alkohol, rökning, sockerintag och alla potentiellt riskfyllda aktiviteter till fullo stå för sina egna kostnader och det är att sluta erbjuda något så onaturligt som skattefinansierad, centralplanerad sjukvård. Lämna rökarna och alkoholkonsumenterna ifred och låt dem själva reglera sitt beteende efter risken för sjukdom och förväntad kostnad för diagnostik och behandling. Den fete som vill gå ned i vikt och kan spara de i runda slängar 70 000 kr en gastric bypass-operation kostar (och den långt högre kostnaden för eventuella komplikationer) genom kost och motion får en egen morot när hela kostnaden synliggörs.

Fördelarna är fler än så. Utan den kvävande offentliga sektorn skulle vi kraftigt minska pågående brain drain av läkare och sjuksköterskor till mindre dysfunktionella länder. Marknadsmässiga löner skulle ge bättre tillgänglighet, färre stängda vårdplatser och avsevärt kortare väntetider. Kraftigt sänkt landstingsskatt på arbete skulle göra det mer attraktivt för läkarna att ta ut sin kompledighet i lön i stället för tid och bara där kunna öka bemanningen upp till 50 %. Patienter skulle mottas med öppna armar var de än sökte i stället för att hänvisas till sitt eget landsting eller vårdcentralen där de är listade. Vi skulle slippa dagens system där man på många håll inom den offentliga vården av förment etiska skäl opererar in underlägsna implantat för att ingen ska få möjlighet att själv betala mellanskillnaden till en bättre produkt. Behandlingen skulle inte längre avgöras av vilka läkemedel landstinget har upphandlat utan vad du eller ditt försäkringsbolag vill och kan stå för, varför vi till slut skulle få vård på lika villkor. Lösningen är inte mer centralplanering, utan som alltid mindre.