tisdag 23 augusti 2016

Magiska svenska modeller, privatdrivna sjukhus och boom i sjukvårdsförsäkringar

Idag dök Gabriel Wikström upp på DN Debatt tillsammans med sin vänstra hand Karin Rågsjö (V). Under den kommunistklingande rubriken ”Universitetssjukhusen ska vara kvar i gemensam ägo” gav de förslag på två nya typer av förbud som de vill ha in i Svea rikes lagbok. De kräver att offentligfinansierade privatägda sjukhus inte ska få behandla sjukvårdsförsäkrade patienter annorlunda än icke-försäkrade (vilket i praktiken innebär att de inte kommer behandlas där eftersom fördelen försvinner). De vill även ändra Hälso- och sjukvårdslagen så att universitetssjukhus eller en enskild vårdenhet på ett sådant inte ska kunna vara privatdrivet.

Att mixa privat ägande med offentlig finansiering är inte alltid den bästa idén, det kan jag hålla med om. Även om politikernas kontroll över marknaden minskar så får de klåfingriga händer som finns kvar oftast oanade och olyckliga konsekvenser. Jag vill också applådera den väldigt glädjande insikten om att det är farligt att ha en ideologiskt motiverad övertro på att ens förslag kan lösa de stora och komplexa utmaningar vi ser i vården. Visserligen tråkigt att Wikström och hans vänner inte förstår att det även gäller dem och att det är ganska ironiskt att de vill reglera konsekvenserna av det som deras ideologi gjort med svensk sjukvård.

Jag har alltid tyckt att det måste vara svårt att vara politiker eftersom det kräver att man hänger med i alla nya utredningar som kommer hela tiden och alla myndighetsrapporter som görs varje år samtidigt som man ska lukta till sig vart opinionen bär åt. Det är inte konstigt att Gabriel Wikström missat många av statens egna rapporter som inte riktigt ger stöd för hans och Rågsjös oro för privatiseringar av vården. Jag hjälper därför till med att sammanfatta två av dem längre ner.

Artikelförfattarna kritiserar sjukvårdsförsäkringar som de anser idag bryter mot grundbulten i den stadigt expanderande svenska modellen, som idag tydligen innebär ”att störst behov ska gå först”. De nämner att sjukvårdsförsäkringar sexdubblats på 15 år, men verkar tyvärr inte självkritiskt fundera över varför 648 000 svenskar inte litar på deras fantastiska offentligfinansierade vård. Det konstateras att man med försäkring kan köpa sig före i kön, vilket ministern och hans kollega finner oacceptabelt. De fortsätter med att säga att den offentligfinansierade vården måste bli så bra att ingen ser behovet av att teckna sjukvårdsförsäkring. De hävdar också, med stöd av en ospecificerad rapport från London School of Economics som jag inte hittar, att stödet för antagandet att försäkringar skulle leda till kortare väntetider för alla patienter är väldigt svagt. Varför man nu skulle bry sig om andras väntetider, då man väl skaffar försäkringen för att man själv ska få vård inom rimlig väntetid. Hur som helst vill de av dessa anledningar reglera de privata vårdaktörerna till att inte ta emot sjukvårdsförsäkrade patienter på ett sjukhus som även bedriver offentligfinansierad vård.

De skriver också om att staten skjuter till mer pengar till sjukvården och att man genomför ”riktade satsningar för att göra vården bättre och mer jämlik”. Detta borde skrämma de som läst min tidigare genomgång av svenska offentliga sjukvårdens tre grundprinciper för en ”bra” och ”jämlik” vård. Även meningen ”I höst kommer välfärdsutredningen att presentera förslag för att säkerställa att skattemedel går till vad de är avsedda för” borde ge befolkningen rysningar. Jag har argumenterat med dussintals vänstermänniskor i frågan om vinster i välfärden under årens lopp och ”att skattemedel går till vad de är avsedda för” är en omskrivning av att vinst inte ska tillåtas.

Wikström och Rågsjö är rädda för att ännu ett akutsjukhus (dock inget universitetssjukhus) ska privatiseras i Stockholms läns landsting, vilket nyligen utannonserades av den alliansledda landstingsstyrelsen. Som stöd för deras oro tar de upp hur förlossningsvården i Stockholm haft stora problem i och med stängningen av privatdrivna BB Sophia. Det intressanta är att BB Sophia är ett politiskt initiativ, av Filippa Reinfeldt, och en ganska underlig satsning som stängdes på grund av att Praktikertjänst inte ansåg sig kunna driva verksamheten utan förlust eftersom landstingsersättningen för en specifik patient inte var relaterad till hennes vårdkostnader. Det var även ifrågasatt varför Reinfeldt ville att det skulle bedrivas förlossningsvård utanför ett akutsjukhus, men politikerna har sina visioner och då blir det inte alltid så bra. Vad som är riktigt underligt är att skribenterna tog detta som ett exempel när det finns ett mycket bättre och mer jämförbart exempel i samma landsting som drivits privat i över 15 år: Capio S:t Görans sjukhus. Nedan följer lite jämförelser som staten själv gjorde förra året.

Socialstyrelsen rapport ”Väntetider och patientflöden på akutmottagningar” från december 2015 är en av de rapporter som hade varit bra läsning för de två politikerna.

På Capio S:t Görans akutmottagning kan du förvänta dig en väntetid till första träff med läkare på under 30 minuter. Inget av de 18 sjukhusen runt om i landet i samma storleksordning eller ens något av de 39 mindre sjukhus som finns med i rapporten kan konkurrera med det privatdrivna alternativet. På de ungefär lika stora sjukhusen i Stockholm (Karolinska sjukhuset i Solna och Danderyds sjukhus) är väntetiden 60 minuter eller mer. Tittar man på total tid som patienterna får spendera på sjukhusets akutmottagning är det för S:t Görans sjukhus 170 minuter, Karolinska sjukhuset i Solna 210 minuter, Danderyds sjukhus 230 minuter. Inget av de Stockholmsbaserade sjukhusen, inte ens det betydligt mindre Södertälje sjukhus, lyckas konkurrera med det privatägda sjukhuset.

Kanske missade förbudsivrarna även Stockholm läns landstings rapport ”Benchmarking av akutsjukhusens effektivitet” från mars 2015 där man jämförde Danderyds sjukhus (DS), Södersjukhuset (SÖS) och Capio S:t Görans sjukhus. Det privatägda sjukhuset konkurrerar ut de landstingsdrivna alternativen på samtliga fem punkter som uppmärksammas i rapporten. De driver även verksamheten till en lägre kostnad än sina offentligfinansierade motsvarigheter vilket frigör ytterligare resurser till landstinget.

S:t Görans har lägst personalomsättning per läkare, 6 %, jämfört med DS och SÖS som ligger på 11 %. Vad gäller personalomsättning för sjuksköterskor ligger sjukhusen relativt jämt, från 17,5 % på SÖS till 18,2 % på S:t Görans. Capio lyckas göra sina medarbetare betydligt nöjdare än DS och SÖS gör, i synnerhet vad gäller syn på chefer och ledning. De ger också deras anställda mer i lön, vilket måste vara chockerande att höra för Wikström som troligen inte förväntar sig sådant från elaka kapitalister.

När det gäller vårdprocesser, vårdtider och organisation påpekar rapporten att S:t Görans kommit längst i arbetet med så kallade subakuta flöden, det vill säga att patienter som söker akut skickas hem för att få komma på återbesök inom två veckor istället för att läggas in direkt, i fall där detta är medicinskt motiverat. S:t Görans och DS har även kortare medelvårdtider, 3,2 dagar, jämfört med SÖS som ligger på 3,6.

Capio utmärker sig även vad gäller tillgängligheten där endast 2 % av patienterna får vänta mer än 30 dagar på ett mottagningsbesök, jämfört med 11 % på SÖS. Rapporten indikerar att samtliga sjukhus har god tillgång till behandling (2-5 % får vänta på behandling längre än 90 dagar), med Danderyds sjukhus i topp.

Vad gäller patientupplevd kvalitet ligger S:t Görans sjukhus över snittet inom samtliga verksamheter (akutsjukvård, öppenvård, slutenvård) medan DS och SÖS hamnar över snittet vad gäller öppenvård men något under snittet vad gäller akut- respektive slutenvård. Patienternas upplevelser verkar inte skilja sig från resultaten i de medicinska kvalitetsparametrarna som landstinget använder. S:t Görans hade bäst måluppfyllelse enligt de 21 parametrar som ingår i avtalet och även lägre andel återinläggningar, i synnerhet inom kirurgin.

Givetvis betyder inte Capio S:t Görans överlägsenhet gentemot landstingsdrivna sjukhus att det måste vara det privata ägandet som lett till detta men visst blir man lite fundersam över artikelförfattarnas hypotes. S:t Görans presterar bättre än de landstingsdrivna sjukhusen i alla kategorier trots att de tar emot sjukvårdsförsäkrade patienter. Man tycker att detta borde vara något som Wikström och Rågsjö i alla fall bemöter och motbevisar i deras artikel.

Oavsett så borde sexdubblingen av sjukvårdsförsäkrade på 15 år tala sitt tydliga språk. Folk orkar inte vänta på att Wikström, Rågsjö och deras gelikar ska göra ”riktade satsningar” på att förbättra vården eller minska köer. Vi väljer hellre att betala för den ur egen ficka och leta efter den aktör som ger oss mest värde för pengarna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar