En annan vård är möjlig

Idag demonstrerades det över hela landet mot vår dysfunktionella sjukvård . Vårdpersonal och allmänhet kritiserade arbetsmiljön och -villkoren och den efterföljande underbemanningens konsekvenser. Landstingens ovilja att betala marknadsmässiga löner ger som bekant det man kallar sjuksköterskebrist, vilket leder till högre arbetsbelastning för de som ändå jobbar kvar, stängda vårdplatser och avdelningar, längre väntetider och i vissa fall att människor skickas hem och dör. När man konstant ligger på gränsen för vad man klarar av blir även så banala saker som att människor vill ta semester snabbt problematiska.

Enligt facebookeventets informationsruta är demonstranternas krav på politikerna:

·        En hållbar arbetsmiljö för alla professioner i vården

·        Tid för återhämtning vid natt- och skiftarbete

·        Färre patienter per sjuksköterska i akutsjukvården

·        Enhetlig undersköterskeutbildning, kompetenshöjning med legitimation, ny och skyddad titel, arbetsbeskrivning

·        Öppna stängda vårdplatser

·        Adekvat löneutveckling över arbetslivstid

·        Lika vård för alla

Hur man ska uppnå det verkar mindre tydligt. Gabriel Wikström verkar vilja utbilda ännu fler sjuksköterskor som kan flytta till Norge, skjuta till lite mer pengar till kommuner och landsting och förlita sig på de aktuella reformerna om att reglera hur privat sjukvårdsförsäkrade ska behandlas, förbjuda privatiseringar av universitetssjukhus och begränsa vissa företags vinstuttag. Det finns goda anledningar att ställa sig skeptisk till åtgärderna.

De som lyssnade på mitt föredrag under Freedomfest förra helgen fick höra att svensk sjukvård enligt OECD kostar 11,1 % av BNP vilket blir 47 000 kronor per person och år, och betydligt mer än så per nettoskattebetalare. Wikströms förslag höjer det till 48 000. Bara Japan och Tyskland lägger större del av sina resurser på offentlig eller tvångsfinansierad sjukvård. Problemet är inte resursbrist utan en planekonomiskt organiserad sjukvård, som därför blir mycket ineffektiv. Ersättningen för vården för en höftfraktur bestäms uppifrån och har ingen koppling till det värde patienten upplever.

Vill man lyckas rekrytera sjuksköterskor kommer man behöva erbjuda marknadsmässiga löner. Vill man ha tillräcklig finansiering och en effektiv vård kommer man inte kunna fortsätta med planekonomi och centralstyrning utan behöva släppa vården fri. Det innefattar att sluta stjäla 47 000 per person och år och att de resurserna frigörs till den vård folk vill ha. Bryts landstingens och kommunernas grepp över arbetsmarknaden kommer vi få se riktig konkurrens om arbetskraften och sjuksköterskor och undersköterskor som får precis den lön de förtjänar. Problemen med personal- och vårdplatsbrist och de flera månader långa köerna skulle snabbt lösa sig eftersom det kommer finnas pengar att tjäna på att erbjuda den vård folket vill ha, istället för att som nu tvingas följa Gabriel Wikströms naiva drömmar. Att försöka leka marknad i en bransch där utbud och efterfrågan inte tillåts spela sin roll har aldrig haft något stöd i teorin och även verkligheten talar sitt tydliga språk. En annan vård är faktisk möjlig och politikerna kan verkligen göra skillnad. Genom att upphäva de lagar som tvingar landsting och kommuner att erbjuda vård och sänka skatten motsvarande det man i dagsläget lägger på vården skulle svenskarna få chansen att uppleva den fantastiska vårdkvalitet som Wikström har illusionen av att Sverige erbjuder idag.