Befria sjukvården från landstingen och släpp den fri

Ledningen för resterna av Högerpartiet skrev nyligen ett tiopunktsprogram om hur de vill förbättra sjukvården på DN debatt. Det är i sig fascinerande att man lägger något som (en utomstående tänker sig att) de vill ska spridas bakom betalvägg, men inte dummare än hur vissa politiker för en valkampanj på svenska och en annan på ett annat språk, man kan lova allt åt alla utan att någon behöver se en säga emot sig själv. Hur som helst har man identifierat ett antal problem med den svenska sjukvården. Inte en minut för tidigt.

Vi får veta att köerna växer, att den nära primärvården är för dåligt utbyggd i relation till sjukhusen och att det finns skillnader i vårdens kvalitet och tillgång till läkemedel, trots allas rätt till jämlik vård. Man passar även föga förvånande på att ge några kängor till vänstern och dunka sig själva i ryggen. Vi får veta att ”sjukvården ska organiseras på ett sätt som främjar kvalitet, effektivitet, tillgänglighet och jämlikhet” och att valfrihet bland en mångfald av vårdgivare är en avgörande pusselbit.

Den sista meningen är svår att inte hålla med om. Det är därför inte utan viss förvåning jag läser att Moderaterna vill uppnå detta genom att utreda huruvida sjukvården ska förstatligas. Jag har för länge sedan slutat hysa några illusioner om att partiet skulle ha vare sig principer eller ryggrad, men det här var lite magstarkt till och med för mig. Behovet av sjukvård är inget som kan bestämmas från Helgeandsholmen, utan det avgör patienterna. Att avgöra var det behövs en hur stor vårdcentral i Ångermanland är ingen lätt uppgift för det lokala landstinget idag men en ännu omöjligare uppgift ju mer man centraliserar beslutsfattandet. Bäst vore såklart att låta marknaden avgöra. Vad är människor villiga att betala för att få vård där de bor i stället för att köra några timmar? Lönar det sig? Kan man hitta någon som är villig att arbeta på orten mot den ersättning man kan få in? Är vård, tillgänglighet och bemötande bra kanske patienterna kan tänkas vilja betala mer och vi kan få fram vårdcentraler med en lyckad affärsmodell. Det blir dock betydligt svårare att komma dit ju mer myndigheterna stör marknaden.

Förstatligandets förespråkare pekar på att nuvarande system är ojämlikt. Man får olika vård inom olika tid beroende på var i landet man bor. Nu vet jag inte om man ska förvänta sig samma tid till akuten om man bosätter sig i en lappby fem mil från närmaste väg som om man är granne med ett universitetssjukhus men det är klart det kan bli så. Det finns också vissa landsting som står för nyare, dyrare och bättre läkemedel än andra eller subventionerar ingrepp som man låter folk betala privat på andra orter. Det är klart det är tråkigt för den patient som känner att den hade oturen att bo på fel plats. Dock finns det betydligt större chans att man hittar en rimlig balans mellan skattesatser och tjänsteutbud om denna fråga utforskas i 20 olika landsting än att staten bestämmer vad som ska gälla för alla och att den som inte gillar det får lämna landet. Eller tänk om man kunde välja mellan ett antal konkurrensutsatta försäkringsbolag och deras olika paket till ett pris man var nöjd med och inte behövde flytta alls?

Ett annat sinistert argument för sjukvård med en enda huvudman är att sjuksköterskor i dagsläget röstar med fötterna när krav och kompensation inte passar dem. Om staten är arbetsgivaren från Kiruna till Karlskrona kan man säga ”flytta vart du vill men du får samma lön”. Detta kan kortsiktigt kännas skönt, men kan på medellång sikt få sköterskor att flytta utomlands och på lång sikt göra att ingen vill utbilda sig till yrket.

”Ingen ska behöva köa för att få vård”, får vi läsa. Det finns inget särskilt speciellt med tjänsten sjukvård. Man kan till och med jämföra den med varor. Jag har aldrig fått köa mer än några minuter för att handla mat i Sverige och vill jag köpa en bil kan man välja och vraka. I förstatligandets Sovjet var det inte ovanligt att man ställde sig i en kö utan att veta vad man köade för och det kunde krävas många års väntan för att få köpa en Lada. Många väntar flera år i kö för en offentligfinansierad gråstarrsoperation som går på några minuter eller på att deras barn som inte kan andas ordentligt när det sover ska få operera halsmandlarna. Vill vi ha mer offentlig planekonomisk styrning eller låta vården styras av behoven och förutsättningarna, själva verkligheten?

Om Moderaterna verkligen vill föra svensk sjukvård i en mer marknadsliberal och frihetlig riktning, borde de istället ifrågasätta den statliga styrning som sker idag och ge regionerna ytterligare handlingsutrymme att diversifiera sig och specialisera sig på den vård som just deras innevånare vill prioritera. De borde ifrågasätta rimligheten i socialistiska floskler såsom ”allas rätt till lika vård” och inte stämma in i vänsterkören med tron om att rikspolitiker bättre löser vårdens grava problem än den fria marknaden.