Svenska sjukvårdens paternalism är inte bara reglerad i lag,
genom receptkrav på läkemedel och regler för sjukvårdsutövande, utan beror även
till stor del på den kultur som råder bland vårdpersonalen. Paternalismen
kränker inte bara individens rätt till kroppsbestämmande, den leder även på
lång sikt till en sämre hälsa och ökade vårdkostnader.
När jag som socialliberal började första terminen på
läkarprogrammet ansåg jag att läkarens roll var att aldrig
skada, om möjligt bota, ofta
lindra och alltid trösta. Denna syn på läkarrollen har sitt ursprung i Hippokrates
ed och är ytterst vanlig. I takt med att mina tankar och åsikter gick mer åt
libertarianismen blev istället patientens autonomi och min personliga vilja centrala
i min syn på läkarrollen. Jag erbjuder mina patienter det de önskar så länge
som jag själv är villig att bistå dem i denna önskan.
I Sverige svärs inte läkareden, vilket jag är glad för.
Eden, som den ser ut i de flesta länder, fråntar läkarna moraliskt ansvar för
sina handlingar. Man behöver inte fundera över vad som är etiskt eftersom
läkareden redan bestämt svaret. I eden ingår även ofta en syn på läkare som
allmänhetens tjänare och läkekonsten som ett redskap som inte får spridas till
vem som helst. Själv är jag less på medicinens upphöjda status och synen på
läkare som altruistiska välgörare.
Vad jag erfarit i svensk sjukvård är att patientens autonomi
inte är särskilt högt värderad och att det sällan ges utrymme för patienten att
sätta sig in i sin hälsosituation och fatta beslutet. När jag frågat kollegor
svarar de alltid ”patienten har rätt att neka vård”. Ansvaret verkar alltså ligga
på patienten att säga ifrån när vi fattar beslut över hennes huvud.
Ett vanligt exempel är att en patient har visat sig ha för
högt blodtryck vid upprepade kontroller. Det finns starkt vetenskapligt stöd
för att behandling minskar risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Jag tror aldrig
jag hört en läkare säga ”vi har de här olika alternativen, de fungerar såhär,
dessa är biverkningarna, du skulle ha otroligt mycket nytta av att påbörja
behandling mot ditt höga blodtryck, om du vill så skriver jag ut medicinen åt
dig”. Istället så sätts patienten in på standardmedicineringen och läkaren
informerar patienten ”du har för högt blodtryck och det innebär förhöjd risk
för hjärt- och kärlsjukdomar så vi har satt in dig på dessa två mediciner som
du ska ta varje morgon”.
Antagligen skulle näst intill 100 % av patienterna tacka ja
till blodtrycksbehandling ändå, och de flesta hade nog litat på läkarens
förmåga att avgöra vilken behandling som är mest effektiv i det specifika
fallet. Men förutom att några få som inte är intresserade blir totalt överkörda
så finns det ett betydligt större problem med denna paternalism: patienter
slutar bry sig.
När patienten inte är ansvarig för sin egen hälsa och inte
är delaktig i besluten som fattas försvinner behovet av att sätta sig in i
sjukdom och behandling. Jag har träffat en patient som skulle operera in en
central venkateter och på vägen till operationssalen frågat varför han behöver
den. En äldre bekant visste inte vad hälften av hennes mediciner var till för. Skrämmande
många patienter vet inte mer om deras sjukdom än att det ”är något problem med
lederna” eller ”jag följs upp av njurmedicin en gång om året”.
Om beslutsansvaret låg på patienten skulle hon vara tvungen
att läsa på om sin sjukdom, väga för- och nackdelar med behandlingsalternativen
och fatta ett beslut som passade just henne. Det skulle inte bara kunna leda
till bättre individuellt anpassad behandling, utan skulle även kunna öka patientens
intresse för sin sjukdom och delaktighet i behandlingen. En medicinskt kunnigare
och mer välinformerad allmänhet skulle säkerligen leda till bättre hälsa och färre
onödiga vårdbesök.
Politiker visar ytterst lite intresse för patientens
autonomi. Döende patienter nekas rätt att dö en smärtfri och snabb död. Endast
läkare har rätt att bestämma vilka substanser patienter ska få inta.
Psykiatriska patienter kan fråntas rätten att neka vård om de anses ha behov av
inneliggande vård. Argumentet att detta kränker människans rätt till
självbestämmande lär inte övertyga många riksdagsledamöter. Kanske kan i alla
fall kostnadsbesparingar och förbättrad folkhälsa få vår favoritminister
Gabriel Wikström att ta upp kampen för patientens rätt att bestämma lite mer över
sitt eget liv!
