Antibiotika och sjukvårdsmarknaden

Dagens Nyheters ledarredaktion ondgjorde sig nyligen över privatimport av antibiotika och privata vårdcentraler. De kopplar samman resistensutveckling med överförskrivning som i sin tur påstås bero på hög tillgänglighet till vård i storstäder och privata vårdcentralers strävan efter nöjda patienter. Redaktionen bör dock förstå skillnaden mellan korrelation och kausalitet och ha lite bättre argument innan de förespråkar strypt tillgång till vård som en folkhälsoåtgärd. Problemen med vården beror som vanligt inte på för lite centralstyrning, utan för mycket.

Orsaken till ökad antibiotikaförskrivning i storstäder är givetvis intressant att fundera över. En minst lika rimlig förklaring som storstadsläkares lust att förskriva antibiotika mot viroser är att infektioner lättare sprids ju fler den smittade interagerar med, vare sig det är i en liten bostad med hög kvadratmeterkostnad eller i tunnelbanan. DN:s föredöme Västerbotten är inte direkt jämförbart i den bemärkelsen.

Vad händer om man får vänta två veckor för att få en tid på vårdcentralen i stället för att klämmas in samma eftermiddag? Det bästa scenariot är att enkla viroser läker ut då man stannar hemma och tar det lugnt i väntan på sin läkartid. Det är en vacker och lockande tanke, som inte helt stämmer överens med verkligheten.

Jag jobbar mestadels på akuten på ett medelstort sjukhus. Enligt Planen ska bara akut sjuka patienter komma dit, men majoriteten är patienter som inte kunde få en vårdcentralstid inom rimlig tid och därför går till det sjukhus de redan tvingats finansiera med skyhöga skatter. Sex timmar i väntrummet med en bra bok är för många att föredra över att vänta tre veckor på en läkartid. Hur klokt det är i smittspridningssynpunkt låter vi vara osagt. Ledarredaktionen verkar heller inte ha tänkt på att många infektioner bör behandlas, förr hellre än senare och att fördröjd tillgång till vård ökar risken för komplikationer och död. Det gäller även allvarliga viroser som inte botas om man självmedicinerar med antibiotika.

Till de mer principiella delarna. Mest intressant med artikeln var utan tvekan idén att importera antibiotika själv och skippa läkaren. Finns det något skäl att ha restriktioner? Att det går att råka skada sig själv med feldosering är inget skäl då det inte drabbar någon annan. Däremot riskerar all antibiotikaanvändning att bidra till resistensutveckling och gör därför alla andras antibiotika mindre värdefulla och utsätter dem för risk. Om skadan gick att kvantifiera skulle en inflationsliknelse passa, men det här blir mer komplext. Möjligtvis kräver frågan ett inslag i en vetenskapsspecial i radio bubb.la för att redas ut.

Kan man ha en fri sjukvårdsmarknad utan massiv överförskrivning av antibiotika? Svaret är givetvis ja. Jag tror att patienter egentligen vill ha rätt åtgärd när det behövs och i längden får högre förtroende för läkare som motiverat kan förklara när läkemedel eller ingrepp inte är patienten till gagn. Bilmekanikern som blir känd för att byta ut fungerande delar blir knappast populär. Den som inte litar blint på den osynliga handen kan exempelvis lyssna på vad pålitliga läkarorganisationer säger. I Schweiz gick nyligen die Gesellschaft für Allgemeine Innere Medizin ut med en lista över åtgärder de anser vara onödiga, bland annat en punkt om hur okomplicerade övre luftvägsinfektioner ej bör behandlas med antibiotika. Även på en hypotetisk fri marknad där ingen centralmakt bestämmer kan man ändå komma med utmärkta råd och riktlinjer.

Den kaotiska akutmottagningen och den otillgängliga allmänläkaren är eventuellt ett pris centralplanerarna mer än gärna betalar för den heliga folkhälsan. Kanske är just detta kaos och bristen på grundläggande vårdtjänster anarkins ultimata motpol.